INTERVJU : Åsa Ericsdotter

Åsa Ericsdotter är en svensk författare, född 1981 i Uppsala, känd för ett författarskap som förenar dystopi, thriller och samhällskritik. Hon debuterade redan vid sjutton års ålder och etablerade sig snabbt som en av de starkaste rösterna i sin generation. Hon fick internationellt genomslag med Epidemin, en isande politisk roman om kroppskontroll och totalitärt maktskifte. Bosatt mellan Sverige och USA fortsätter hon att fördjupa sin reflektion kring makt, manipulation och kollektivt ansvar. Hennes senaste roman, Fas 3, sätter återigen fokus på samtida medicinska och politiska missförhållanden.

Tous droits réservés :

• Du debuterade redan som sjuttonåring – hur påverkade det dig som författare?

Det var förstås enormt stort, särskilt eftersom ingen författare hade publicerats vid så ung ålder tidigare, i Sverige. Det gav mig extra uppmärksamhet och framför allt självförtroende att fortsätta skriva. Men uppmärksamheten var också ett stort minus. Jag råder ingen att bli ”barnstjärna”, inom någon bransch. Man är för liten för att hantera media och jag led mycket av kändisskapet. Jag flyttade genast utomlands för att komma undan och bli anonym igen - till Frankrike och senare till USA - så det var ju bra. Men i efterhand tycker jag att det var för tidigt. Det är svårt nog att vara tonåring utan att behöva synas och dömas.

• Du började med poesi innan du gick över till romanformen – vad förändrades i ditt skrivande då?

Jag började inte skriva en roman förrän efter 7 böcker med prosalyrik, 10 år senare. Jag hade flyttat till USA med min man och hade bara ”hustruvisum” dvs inte rätt att arbeta. Jag hade inget att göra, så tänkte jag : vad ville jag bli när jag var liten? Svar: jag ville bli Stephen King. Min ungdomsidol. Så jag började jobba annorlunda, skriva varje dag, skriva som han skrev att man skulle skriva i “On Writing”. Det var där jag började på min första roman Epidemin. Det mest signifikanta som ändrades var att jag kunde jobba just mer. Poesi krävde inspiration, lust eller känsla. En roman kan man sitta och traggla med dagligen, det är mer ett riktigt day job. Och det krävs mycket mer tålamod.

• Hur har dina personliga erfarenheter format ditt samhällskritiska perspektiv?

Vad gäller Epidemin var jag personligt berörd av både samhällsproblemet ätstörningar och stigmatiseringen av feta. Jag kände att fetma var det sista man öppet fick håna och reta folk för. Som exempel : undersökningar visar att nästan alla moderna föräldrar tolererar att deras barn blir homosexuella, väljer alternativa livsstilar eller utbildningar, klär sig ”konstigt”, gifter sig med någon från annan kultur etc. men ingen tolererar att ens barn blir överviktigt. Man hatar fett, både på sig själv och andra. Det är det sista man öppet får tala illa om och de feta har svårt bli anställda etc. Man uppmuntrar fetmamediciner med allvarliga biverkningar - även till barn! - som inte alls har fastställda eller långtgående resultat. Grossophobie, som ni säger i Frankrike. Det är helt otroligt utbrett. Jag kände att någon måste prata om det och skrev därför romanen. Nu i sommar ger jag ut en bok i Sverige om att legalisera hemundervisning, av samma anledning. Jag har bott i USA och kunnat hemskola mina barn - min äldste son behövde det, av olika anledningar - men Sverige är ett av de sista länderna i världen där hemundervisning är illegalt. Jag kan alltså aldrig bo i Sverige med mina barn, eftersom min son då tvingas gå i skolan oavsett vilka problem han får av det. Så jag skrev en bok om det för att öppna debatten. Precis som när jag var ung och kär och skrev min första bok om kärlek, inspirerar mina personliga upplevelser av världen och samhället mitt författarskap.

• På vilket sätt påverkar livet mellan Sverige och USA din världsbild?

Jag växte upp i Sverige, bodde 10 år i Frankrike och 17 år i USA. Jag har alltså nu bott mer än halva mitt liv utomlands och blev med tiden amerikansk medborgare. Det jag kan säga är att det ger fantastiska perspektiv. Det jag trivs mest med är att vara en ständig outsider. Som invandrare är du alltid lite underlig och gör alltid ”fel”, oavsett hur hårt du kämpar för att passa in och tala utan brytning. Och faktiskt ger det en stor frihet. Det är ändå kört! Du är ändå utanför. Du kan alltså klä dig som du vill, säga vad du vill, du har inte det inre kulturella trycket på dig att bli som alla andra. Dessutom ser man tydligare ett land utifrån: svenskar är homogena, alla ser “likadana ut” och är rädda för att sticka ut från normen. De styrs extremt hårt av myndigheter och saknar helt personlig frihet. Men du har också en fin trygghet i att staten tar hand om dig och dina barn. I USA har du all personlig frihet du kan önska dig, “allt är möjligt” men du är utkastad i vilda västern ekonomiskt. Ingen samhällelig trygghet och sjukvård och skola osv. Vi alla är på kanten till avgrunden och kan när som helst förlora allt. Fransmän har en fantastisk kultur som alla andra länder tappat : bara att det fortfarande finns bokhandlar och teatrar och kulturdebatter… Jag är frankofil och har som sagt bott tio år i Paris, och tycker fortfarande att det är världens vackraste plats. Och här finns en annan, moralisk frihet. Men fransmän är också aggressivare och svårare att nå än amerikaner, som faktiskt alltid är snälla och vänliga. Jag kan förstås fortsätta i timmar med en sådan här lista … Det här bredare perspektivet har fördelar även för hur jag tolererar förändring och olikheter. Jag ser på mina barn att även de är flexibla mellan kulturerna. Eftersom allt detta bara är något den ena kulturen har ”hittat på” - en godtyckligt uppfunnen norm - kan man ta det med en klackspark. Och flexibiliteten gör förstås också att jag kan flytta, och sedan ändra mig osv. Testa olika. Med tanke på hur otrygg man är i sitt arbete i USA där man kan bli avskedad från ena dagen till den andra måste man lära sig att kunna flytta.

• Vilka författare eller traditioner har haft störst inflytande på ditt arbete?

Stephen King var min husgud som liten, och jag tycker fortfarande att han är en fantastisk storyteller. Jag har flera hyllor med hans böcker. Poesin ligger mig dock närmast om hjärtat (jag är poet innerst inne, och ger fortfarande ut diktsamlingar - som väldigt, väldigt få läser!) så mina favoriter som inspirerar mig är poeter: Jack Gilbert, Louise Glück, Raymond Carver, Märta Tikkanen, Jim Harrison… Jag tycker mycket om Annie Ernaux och läser allt hon ger ut. Den sortens ärliga, simpla men rättframma språk är en tradition jag också skriver i.

• Kroppen är ett återkommande tema i dina böcker – varför är den så central för dig?

Jag tror att kroppen ofta talar åt oss. Den säger det vi inte kan säga. Jag ser på mina barn hur ångesten sitter först i kroppen, innan man ens lär sig tala. Andras kroppar skrämmer oss på olika sätt. Vissa kroppar är ”för mycket”. Fel på olika sätt. Men kroppen är det enda vi har och det enda vi borde våga lita på. Ändå litar väldigt få på sin kropps duglighet, kapacitet och intrinsikala värde. Eller ens lyssnar på sina egna signaler. Det tycker jag är intressant. Människans märkliga kamp mot sig själv. Hur hon hittar på att hon sitter som en liten gud inne i huvudet och liksom bestämmer, när hjärnan också är kroppen, när hjärnan bara är en klump fett och nerver där minsta rubbning kan få dig att förlora ditt förstånd eller få en helt annan personlighet. Det här utforskade jag mycket i Fas 3, som handlar om hur man kan förändras av en sjukdom eller skada på hjärnan.

• *Epidemin* fick stor internationell uppmärksamhet – var det något du förväntade dig?

Jag hade ärligt talat hoppats på betydligt mer!!! Haha. Den är inte ens utgiven på engelska (än) så där är jag snarare besviken. Alla författare lever i självbedrägeri : ”den här boken kommer att förändra världen!” ”Jag är ett geni!” Under skrivandet måste vi känna så, för att stå ut och fortsätta. Och för att stå ut trots recensioner och misslyckanden.

• Hur balanserar du realism och dystopi i dina berättelser?

Jag ogillar själv dystopier av typen “A Handmaid’s Tale” där det är massa nya ord och omskrivningar av yrken och positioner och regeringsformer som liksom : “i framtiden heter det så här …” Jag är ingen fantast av fantasy så det stör läsningen för mig att man först måste lära känna en helt ny okänd värld. Jag trivs med det jag direkt kan identifiera mig i, realism, och försöker skriva det jag själv vill läsa. Jag tycker mycket om dystopier som “Station Eleven” av Emily St. John Mandel eller förstås Stephen Kings “The Stand”, där vi går direkt från verkligheten in i katastrofen.

• Anser du att skönlitteratur är ett effektivare verktyg för samhällskritik än sakprosa?

Åh, skulle det inte vara fantastiskt om det vore så? Nog skulle det vara en utopi om någon kunde förändra en annan människa med en bra historia. Men jag tror dessvärre att det är en illusion. Se på alla dystopier om framtiden som trots att de var skrivna har slagit in på olika sätt. Tyranner som styr, kvinnoföraktande regeringar, inte minst fördumningen av folket för att de ska kunna styras bättre. Se på Epidemin, jag tänkte att: nu kommervi att sluta stigmatisera feta. Nu kommer vi att sluta med kaloritabeller och bantningsmediciner. Nu blir vi snällare! Nu kommer alla att se sanningen! Men ingen ändrade sig. En skönlitterär författare är som en lite galen kille som står och skriker i en park, Man lyssnar, men man hör inte. Se på Wall-E, Disneyfilmen om hur det kommer att se ut i framtiden, eller Soylent Green, en fantastisk dystopisk film från 1973 som känns mer aktuell än någonsin. Får de här berättelserna oss att förändra något? Tyvärr inte.

• Vilken roll spelar obehag och rädsla i dina berättelser?

Jag är själv rädd för läskiga människor som man inte kan lita på t ex folk som dricker för mycket och byter personlighet. Som blir någon annan efter några glas. Så jag tror det påverkar att jag tar med det obehaget in i boken, särskilt vad gällde Fas 3. Obehaget för kroppar (även sin egen) var ju tydligt i Epidemin. Ja, en författare bearbetar förstås sina egna erfarenheter och rädslor i text… som sorgen över att bli övergiven, eller förlora någon, i mina diktsamlingar. När min pappa låg döende i cancer bearbetade jag rädslan för att han skulle dö genom att gå in i Celias kamp för att rädda sin far i Fas 3.

• Bygger ditt skrivande främst på research eller intuition?

  
  

Rolig fråga! 99% intuition. Jag har läst många många poäng på universitetet och har två examen (en fil kand i konstfilosofi och en teol kand i religionsvetenskap) så jag kan absolut hantera fakta, men när jag får skriva fritt som författare så är det den råa känslan som styr. Även nu när jag skrev en fackbok om hemundervisning så blev det mer ett passionerat politiskt upprop för att rädda de barn som behöver göras fria från ett förtryckande system, än en ”vanlig” teknisk fackbok.

• Hur skapar du trovärdiga karaktärer i förtryckande system?

Vi är nog alla trovärdiga karaktärer i ett förtryckande system. Vi ser förtrycket mer eller mindre tydligt bara. De flesta sätter på skygglappar, accepterar och biter ihop. Några få kämpar emot. Med andra ord, jag skriver om vanliga människor.

• Skriver du med avsikten att varna, ifrågasätta eller väcka debatt?

Ja, ja, och ja. Min man brukar säga att om jag var man hade jag suttit i fängelse! Han menar att jag är en bråkstake. Men eftersom jag är kvinna och rätt liten så gör jag inte så mycket väsen av mig fysiskt. Jag blir upprörd över orättvisor och vill göra något åt dem, men eftersom jag är dålig på att tala men bra på att skriva så gör jag på det här sättet.

• Upplever du att ditt författarskap är ett motstånd mot vissa ideologier?

Absolut. Mer och mer med åldern. Ju mer jag inser hur saker fungerar - eller inte fungerar - i samhället vill jag ta avstånd, eller göra motstånd. Jag står inte ut med förmyndarpolitik av den svenska modellen, där staten tror att de vet bäst. Så skrev jag Epidemin på temat. Det är synd att skönlitteraturen inte hörs lika bra som politiken, men jag gör vad jag kan.

• Vad var den ursprungliga idén bakom *Fas 3*?

Jag bodde på en ö i Maine inte långt från ett äldreboende. Maine är ju, tack vare Stephen King, skräckfilms-staten nummer ett, och man har ofta en känsla av att saker är lite otäckare än de ser ut. Jag är dessutom mörkrädd! En dag fick jag en sorts vision av en gammal man som gick ut mitt i natten och högg ihjäl sinagrannar på den här typen av äldreboende, ensamt på en ö, mitt i vinterstormen. Så började jag skriva lite … Min man är hjärnforskare och när jag berättade för honom om min nya idé sa han: Kanske den gamle mannen har Alzheimer? Och det slog slint i hjärnan? Och så tog jag fram historien, mycket med hjälp av hans specialkunskaper på området.

• På vilket sätt skiljer sig *Fas 3* från *Epidemin*, och hur hänger de ihop?

Jag tycker att de är helt olika. Jag tycker förstås att Fas 3 är bättre, eftersom den kom senare. Litteraturen är som vilken konst som helst, ju mer man övar desto bättre blir man. Det ligger också väldigt mycket research bakom den - jag ville att minsta detalj skulle vara medicinskt trovärdig - medan Epidemin på sätt och vis är motsatsen. Jag hittade bara på.

• Hur hanterar du läsares starka och ibland oroliga reaktioner?

Jag möter väldigt, väldigt sällan läsare och får alltså sällan, eller aldrig, reaktioner. Jag undviker sociala medier och bor ofta antingen på öde öar, eller mitt i storstäder, så jag förblir anonym.

• Ser du dig själv främst som thrillerförfattare, dystopiförfattare eller något mittemellan?

Jag ser mig som poet! Det var där jag började och det är verkligen poesin som för mig framåt. Det är min vila, det är vad jag gör när jag är ledsen, det är min sanning. När jag har lyckats skriva en hel roman är jag alltid förbluffad över att jag klarade det.

• Hur ser du på dagens politiska utveckling i ett globalt perspektiv?

Oj, världens största fråga. Jag är realist och tror att det enda sättet att leva / överleva är att leva i det lokala. Ta hand om dina närmaste och de närmast dem. Jobba för vad du kan förändra i din by, grannar emellan. Inte tänka globalt, eftersom det blir oöverstigligt. Jag flyttade till USA samma månad som Barack Obama blev president och jag såg hoppet, illusionen om förändring. Jag har levt här under första, och nu andra, Trump-administrationen. (Reformerna har drabbat oss personligen. Min man som är forskare blev av med alla sina anslag på Harvard och förlorade jobbet efter 17 år, och vi blev tvungna att flytta.) Jag ser Sverige som stänger sina gränser och utvisar tonåringar som har levt hela livet där. Utvisar barn, utvisar människor efter tio år, tjugo år. Jag ser land efter land stänga gränserna på det här sättet. Familj efter familj som så fort de har råd flyttar till ett “bättre skolområde” för att slippa invandrare eller fattiga, eller grabbar åt sig privilegier för sin egen vinning. Jag ser hur de rikaste blir rikare och hur gemene man obegripligt nog håller med om att de inte bör beskattas. Man blir lätt desillusionerad. Det är lätt att ge upp. Men om man byter perspektiv till det lilla, lokala, går det att hoppas. Vad du gör för dina barn är också framtiden. Vad du lär dem, hur du berättar om världen. Vad du kämpar för, även om ingen, eller nästan ingen, ser det. En röst är så lite, ändå finns det många historiska exempel på gräsrotsrörelser som har skapat politisk förändring.

• Vilka teman eller former vill du utforska i framtida projekt?

Jag har jobbat på en roman i flera år, en horror story, men den har blivit refuserad hundra gånger nu, så den har jag blivit tvungen att slänga i soporna. Det är svåra tider för skönlitteraturen, särskilt fiktionen, med färre läsare och mer marknadstänkande hos förlagen. Alla vill ge ut med vinst, inte

för litteraturens skull. Och färre läser böcker. Efter alla dessa refuseringar har jag ärligt talat inte lust att försöka igen. Det är samma i många länder. Har du inte 100 000 följare så får du inte ge ut. Jag har en känsla av att jag har ett utdöende yrke, som många andra konstnärer, även med tanke på hur AI kan skriva böcker, göra konst, göra musik. Jag lever väldigt mycket dag till dag och gör inga planer för morgondagen, även vad gäller mitt skrivande, så vi får se.

• 
  

Läs krönikan